Richard Critchfield var en amerikansk som journalist som rapporterade från olika delar av världen, bl a Vietnam redan på 1950-talet. Men fr a ägnade han sig åt att åka runt i Tredje Världen och skriva om bönder. I slutet på 1970-talet var han i Egypten. Richard umgicks med bönder på bönders vis. Dvs han jobbade ihop med dom, söp och slogs om så behövdes. Resultatet blev ganska annorlunda böcker. Det gäller inte minst hans bok om den egyptiske bonden Shahhat. En slags bondevärsting som först och främst var en arbetskarl och slet med jorden året runt, men som inte heller var den som spottade i glaset, slogs så det stod härliga till, haschade och horade.
Den här recentionen är typisk. Å ena sidan tas avstånd från boken för att den har rasistiska undertoner, å andra sidan hyllas den för sin "rika och mångfacetterade" skildring av den egyptiska bondekulturen. Jag håller inte med. Det ena hänger ihop med det andra. Shahhat fattigdom, förtryck och bottenlösa vidskepelse hänger som ler och långhalm ihop med hans supande, haschande, drömmande. Allt som Shahhat råkar ut för, och det är inte småsaker, botas med enorma doser av vidskepelse. vare sig han drabbas av fylldille, hasch-hallucinationer eller springer hos horor.
En sak undrar jag. När Åsa Seierstad skrev boken om "Bokhandlaren I Kabul" blev det ett herrans liv. De afghaner som skildrades fick fly för att inte dödas av sin släkt.
Shahhats släkt då? Boken är full med fotografier både på honom och övrig släkt. Hur har den familjen och släkten kunnat rädda sitt anseende? För boken har sålts bra i Egypten? Det skulle jag vilja veta.
Det är jobbig bok. De byseder som härskade 1978 är uråldriga. Så genomförs en t ex en rituell våldtäkt mitt på bygatan för att hindra en kvinna från att gifta sig med den hon vill. Det skakar även Shahhat. Men såna inslag ryms i den förislamska traditionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar