Myter om de allierade och andra världskriget

I Tyskland uppmärksammas krigsslutet på många intressanta sätt. ZDF visar nu på lördag en dokumentär om de allierades krigsförbrytelser mot tyska soldater. De rör sig tyvärr om de alltför i krigssammanhang vanliga excesserna med skalper och avskurna könsorgan som troféer.
Även de amerikanska truppernas våldtäkter - uppskattningsvis 190 000 - tas upp. Här. Lika gräsliga som de ryska om än mindre till antal.
En av Tysklands främste historiker på Hitlerstaten, Götz Aly, har satt fart på den tyska debatten genom att uppmana Berlinborna att gå man ur huse den 8:e maj och bege sig till det ryska krigsmonumentet med blommor i händerna för att närvara vid den musikaliska högtid som där äger rum. Här. Gamla östtyska officerare lär sluta upp.
Vi känner till omfattningen av den japanska arméns tvångsrekrytering av kvinnliga sexslavar - de tvingas "betjäna" 100-tals män per dag. Jag har träffat och intervjuat sydkoreanska sexslavar om detta.  Men hur många känner till de allierades sexslavar? Här.
Frankrike sägs ha förvandlats till en gigantisk bordell. Här.
En amerikansk forskare, Mary Louise Roberts, drar nu sitt strå till stacken med "What Soldiers Do. Sex and the American GI in World War II France". Här. Hon intervjuas här om boken. Hon har knappast gjort sig populär i det vulgärpatriotiska USA.
Den som vill kan sen fördjupa sig i de känslor som fanns mellan de olika allierade ländernas trupper. Gissa? Amerikanen Paul Fussel, som deltog i kriget, tillhör de som skrivit bäst och mest balanserat om detta. Här. 
-"Glöm inte att andra världskriget mot nazismen fördes av ett rasistiskt USA", berättade Ivan Houston för mig. Han fick slåss i en separat afro-amerikansk enhet. Här. När de återvände hem till USA förvägrades de afro-amerikaner som flugit bombplan under kriget arbete i civilflyget.
Så här kan jag hålla på ... Slutsats? Att jag mer och mer imponeras av den tyska debatten. Den liknar inget annat jag tagit del av. Det enda möjliga sättet att förhålla sig till landets abnorma historia. Vare sig det gäller den egna skulden eller de allierades.

Rysk patriotism lika vulgär som amerikansk

Går det att bota en dödssjuk konflikt som den i östra Ukraina? Eller blir då den sjuka bara sämre? Det mesta tyder på det. Båda sidor rustar för fortsatta strider. Enligt bedömare är det bara en tidsfråga innan det börjar på nytt. Ingendera sidan försöker efterleva det avtal som kallas Minsk II.
Putin och ryska media blir alltmer amerikaniserade. Patriotism, religion, lögner och vulgaritet sitter i högsätet. Den ryska masskulturen liknar den amerikanska. Den ryska statstelevisions rysk-ortodoxa patriotism har sin motsvarighet i USAs Fox News, båda är medel för social kontroll. World Press Freedom Index placerar idag Ryssland på 148:e plats av 180 länder. Ukraina är hamnar på 127:e plats. Här.

Merkel, Putin och tysk diplomati på högsta nivå

Nej, det är inte omöjligt för människor från skilda länder med vitt skilda synsätt och åsikter att umgås och visa varandra respekt. Man kan tro det när man följer medias undergångsrapportering. 

Låt oss som exempel ta Angela Merkel och Tysklands diplomatiska agerande inför 70-årsminnet av befrielsen av Tyskland från nazismen. 

Putin bjöd in henne plus en rad andra västliga regeringschefer att närvara vid den stora ryska seger- paraden nu den 9^:e maj. Merkel skulle då, som hennes föregångare Schröder gjorde för 10 år sedan, stå på Röda Torgets tribun vid sidan av Putin och hälsa paraderande ryska trupper och passerande flygplan. Det är nu inte möjligt dels p g a Rysslands ockupation av Krim, dels p g a den ryska invasionen av Ukraina. 

Merkel föreslog därför ett ”annat format” som det heter på diplomatspråk. 

Den 10^:e maj, dagen efter segerparaden, flyger Merkel i spetsen för en liten tysk delegation till Moskva för att bl a lägga ner en krans på den okände soldatens grav. Sedan följer middag med Putin och en gemensam presskonferens.

Redan nu på torsdag reser Tysklands utrikesminister Steinmeier till Ryssland, närmare bestämt till Wolgograd / Stalingrad, där han tillbringar dagen med den ryske utrikesministern Lawrow.
De ska bl a diskutera bygget av en gemensam rysk-tysk krigskyrkogård. Steinmeier ska senare på kvällen närvara vid den konsert då Wolgograds / Stalingrads symfoniorkester tillsammans med den tyska symfoniorkester från Osnabruck uppför Schostakowitschts 7^:e symfoni, den s k Leningradsymfonin ( här ), som började komponeras 1941 och tillägnades det ryska folkets kamp mot den tyska nazismen. 

Ett uruppförande kommer också att ske av ett stycke som tillägnas alla som stupade i andra världskriget. Den tyska orkestern reser sedan vidare till Kiev i Ukraina och Minsk i Vitryssland.

Den 8^:e maj högtidlighålls BEFRIELSEN av Tyskland i den tyska riksdagen i Berlin. För 30 år sedan höll den dåvarande förbundspresidenten Richard von Weizsäcker det kanske viktigaste talet i hela Tysklands efterkrigshistoria. Bl a sade han att ”vi led inget nederlag – vi befriades” ( hela Weizsäckers tal finns här, en engelsk översättning här ).  Bakgrund ges här. 

Under 30 år har jag haft förmånen att få resa runt i världen. Ett 70-tal länder. Var jag än befunnit mig har jag alltid försökt hinna med att besöka viktiga krigsskådeplatser och söka upp ögonvittnen. Det må ha gällt Hiroshima / Nagasaki / Okinawa i Japan, Nanjing och Kunming i Kina, Pearl Harbour i USA eller krigsskådeplatser i både väst- och östeuropa. överlevande från KZ-läger, f d soldater eller officerare från olika länders arméer, flotta eller flyg.
Ibland känner man inte igen sig själv. Allra minst då verkligheten springer ifatt ...   

Vincero Pucini

Putin om "russkiy mir" 1994

In 1994 in St. Petersburg, Russia, a short, thickset man — apparently a sidekick of the city’s mayor — suddenly piped up.
Russia, he said, had voluntarily given up “huge territories” to the former republics of the Soviet Union, including areas “which historically have always belonged to Russia.” 
He was thinking “not only about Crimea and northern Kazakhstan, but also for example about the Kaliningrad area.”
Russia could not simply abandon to their fate those “25 million Russians” who now lived abroad. The world had to respect the interests of the Russian state “and of the Russian people as a great nation.” The name of this man was Vladimir V. Putin, and we know exactly what he said in 1994 because the organizers, the Körber Foundation of Hamburg, Germany, published a full transcript ( här. Putins inlägg börjar nederst på s 37 ).
For the phrase “the Russian people,” the German transcript uses the word “volk.”
Mr. Putin seemed to have, and still has, an expansive, völkisch definition of “Russians” — or what he now refers to as the “russkiy mir” (literally “Russian world”).
The transcript also records that Timothy Gordon Ash teased out the consequences of the then­obscure deputy mayor’s vision by saying, “If we defined British nationality to include all English­speaking people, we would have a state slightly larger than China.”

Minnen ... och geografi

Det gäller att välja den geografiska punkt varifrån ens liv kan betraktas. Se vad som blev kvar medan en del av oss gick vidare. Egentligen är det obegripligt. Men tack för klapp och klang, sång, dikt, boken om vårat liv, telefonsamtal och sist men inte minst alla de barn- och ungdomsminnen som Ps storlomsgåva väckte! Och nog vet vi var den geografiska punkt ligger varifrån vi kan betrakta våra liv ...

Berlin, riksdagen och andra världskrigets slut

Den som idag besöker riksdagshuset i Berlin möter i dess nordliga, östliga korrridorer och sydvästliga trapphus 159 graffiti. Ryska soldater skrev med förkolnade trärester, ryska officerare med färgkritor. Blå för tillbakadragande tyska trupper, röda för framåtryckande ryska. 
Det mesta av graffitin finns kvar. Efter en sedvanlig hård och grundlig tysk debatt. Någon har t ex skrivit "Vi överlevde och gläder oss över det". Det finns även andra, mer obscena. De flesta av det slaget har dock tagits bort. Bara enstaka finns kvar. Ni får själva föreställa er vad som står. 

Än idag besöks riksdagshuset av äldre ryska soldater som letar efter sina och sina vänners namnteckningar och kommentarer. Det finns bra böcker om denna graffiti. Norman Fosters "The Reichtags Graffiti" är strålande. Här. Och den tyska rysktalande kvinnliga riksdagsguide, som genom åren lotsat ryska turister / äldre soldater på besök, utkommer inom med sin bok om vad hon hört berättas under sina möten med dom. Det blir säkert en givande läsning. 

Kampen om riksdagen inleddes 29:e april 1945. På eftermiddagen 30:e utsattes byggnaden för timslång artelleribeskjutning av soldater från 380:e, 756:e och 674:e sovjetiska infanteriregimentet. Ordern från Stalin var att inta byggnaden före 1:a maj, den stora sovjetiska högtidsdagen. Då skulle ryska fanor fladdra från byggnadens fönster och topp. Klicka på fotot så förstoras det. 

Wehrmachts- och SS-styrkor hade förskansat sig inne i byggnaden tillsammans med ett 100-tal fransmän. Först kl 23 den 30:e april kunde en ryska fana hängas ut genom ett fönster på den andra våningen. På eftermiddagen den 1:a maj drog sig de sista tyskarna och fransmännen tillbaka till källarvåningen innan de flydde genom underjordiska tunnlar till floden Spree. Militärhistoriker räknar med att omkring 2 000 ryssar och några hundra tyskar / fransmän stupade under stormningen. På förmiddagen den 2:a maj togs sedan det klassiska ryska svart-vita fotot. Fotografen Abdulchakim Ismailow dog i februari 2010 i sin hemort i Dagestan, 93 år gammal. Klicka på fotot så förstoras det.

Men Hitler hade inte gömt sig i riksdagshuset. Bunkern låg under rikskansliets trädgård, en kilometer sydväst om riksdagshuset. Först den 2:a maj stötte några ryska sjuksköterskor på den underjordiska anläggningen. En vecka senare offentliggjorde ryssarna fyndet. 

Den 9:e maj säger sig högerextremister demonstrera utanför riksdagshuset. Mot "islamisering" och "amerikanisering". Bara hoppas att det stoppas. Allt annat vore fel. Fullständigt fel. Klicka på fotot så förstoras det. 

Själv kommer jag aldrig att glömma de samtal som jag av och till under två dagar hade med den idag 89-åriga tyska som i detalj berättade om livet i de kvarter där hon som 18 / 19 åring upplevde slutstriderna i Berlin. Hon lockar än idag till sig forskare. Jag förstår varför ....