Svetlana Aleksijevitj

»Jag genomsöker livet efter iakttagelser, nyanser, detaljer. Mitt intresse i livet är inte händelsen i sig, inte kriget i sig, inte Tjernobyl i sig, inte självmordet i sig. Det jag är intresserad av är vad som händer med människan, vad tiden gör med henne. Hur beter sig människan, hur reagerar hon. Vad är biologi i henne, vad är tid, vad är människa i människan?« 

Ensam

På slottet bodde två systrar, två svågrar, modern, frun och fruns betjänt, en apotekare, en väskbärare, en vaktmästare, en guvernant, en bagare, en kock, en skräddare, en målare, en vävare, en präst och en vinskötare. Alla med släkt. Därtill ett okänt antal tjänare och kökspersonal. Utanför slottets murar låg vin- och trädgårdar. Innanför murarna fanns stall och folk som skötte hästarna. Liksom smeder. Och folk som jobbade i trädgårdarna.
Bönder från byarna han ägde uppvaktade honom om stort som smått. Köpmän från Bordeaux likaså. Vinet skulle säljas.
Det sägs att då för tiden kunde ingen som tjänade mer än 100 kronor vara utan en betjänt. Montaigne tjänade mer än 2 000 / år. Montaigne var ju jurist, hade suttit parlamentet, varit borgmästare, ridit genom sydeuropa och arbetat som fredsmäklare.
Frågan är om han hade en eller flera betjänter? Fungerade de som sekreterare? Kunde de skriva och läsa latin? Dikterade Montaigne sina essäer? Vi vet att andra renässansförfattare dikterade, t ex Erasmus. För att inte tala om 1800-talsförfattaren Stendahl som dikterade 432 sidor, Klostret i Parma, under loppet av en månad.
Det finns ett 20-tal brev bevarade som är undertecknade av Montaigne. 5 av dom har skrivits av hans sekreterare.
Montaigne säger dessutom att han "skriver som han talar". Det finns också egendomliga fel i hans orginalmanuskript, som tolkats som missuppfattningar av den som skrivit ner dom. Montaigne var en mycket högljudd person, så pass att folk ofta bad honom sänka rösten. Den rätten hade inte betjänter eller sekreterare.
Om han dikterade, vad betydde i så fall närvaron av en annan person? Blev Montaigne mer medveten om vad han ville ha fäst på papper? Mer självmedveten av att ha en "lyssnare"?
Vi vet också att han tog emot folk på besök i sitt torn där han hade sitt bibliotek. Bröderna kom och gick, systrarna likaså, liksom vänner från när och fjärran. Kungen besökte honom bl a två gånger, i december 1584 och oktober 1587.
Antagligen visade Montaigne upp vad han skrivit, för att diskutera.
Vi vet att redan 1575 hade besökare sett hans essäer, dvs 5 år innan de publicerades.
Tornet där han skrev, fungerade det som en litterär salong?
Glöm uppfattningen om Montaigne som en ensam författare, någon som isolerade sig från omvärlden, i sitt elfenbenstorn, i väntan på inspiration.
Det är vår tids romantiska uppfattning om författare och ingenting annat.

Stalingradprotokollen

- Varför läser du en sån jävla bok?
- Därför att jag upplevt krig, inbördeskrig, sett folk skjutas, har evakuerats från strider i stridsvagn, tvingats till bilkörning på minerade vägar, sett folk begå självmord, förhörts av rysk och afghansk säkerhetspolis, besökt Hiroshima, Nagasaki och Pearl Harbour, käkat med sydkoreanska sexslavinnor, känt överlevare från Treblinka och Auschwitz, portugisiska soldater som slogs i Angola, folk som torterats, blivit vän med f d kinesiska rödgardister, semestrat med soldater som krig förvandlat till bögar, rest med flyktingar, varit på frihetskämpars begravningar .... Räcker det som svar?
- Vad ger en sån här bok? 
- Har du hört talas om medkänsla? Eller menar du att eftersom boken ord för ord återger vad folk upplevde på 1940-talet i Stalingrad så saknar den intresse? If you dont like the past - change it?
- Nej, mer frågan vad boken legitimerar? Människor lever ju inte bara av sanning, de kräver ju mening också? 
- För mig är historien en hopplöst trasslig och oordnad processs, där beslut inte alls fattas i enlighet med förnuftiga uppgjorda planer utan i förvirring, dunkel och där okunnighet, tillfälligheter och slump - även dumhet - spelar en större roll än vi tror.

Montaigne, Stolpe och humanismen

De lärda påstår att det var under renässansen som man definierade humanism. OK för att det definierades, men det fanns "humanister" innan dess. Även om de inte kallade sig så. När det nu vid universitet och högskolar konstrueras sammanhang och "utveckling" i marxistisk anda - från intet allt vi vilja bli - så används även Montaigne. En del profilerar sig genom att kalla honom för "renässansens störste filosof".  Andra genom att påstå att hos honom ser vi "jaget" födas etc. 
Sedan någon vecka tillbaka snigelläser jag 12:e kapitlet i Montaignes tredje bok. Om utseende.
..."Nästan alla våra åsikter har vi skaffat oss därför att vi har litat på andras auktoritet. Det är inget fel med det. I en tid så skakig som vår kunde vi inte göra ett sämre val än att lita på oss själva ... Vad tjänar det till att vi försöker härda oss med lärda mödor? Låt oss se mot marken, på de fattiga människor som vi där ser utspridda, med huvudena böjda över sina arbeten utan att känna till vare sig Aristoteles eller Cato, vare sig förebilder eller lärosatser. Dem avlockar naturen dagliga prov på ståndaktighet och tålighet som är renare och starkare än de handlingar som vi studerar så noggrant i skolan ...
Jan Stolpe, som översatt Montaigne, har berättat om sitt översättningsarbete: 
Mitt arbete med Montaigne pågick under åtta år, men inte oavbrutet. Under nästan hela perioden ledde jag också Afghanistankommitténs arbete ... Men det var ändå Montaigne som var mitt dagliga umgänge. Under mina möten med afghanska flyktingar och motståndsmän tänkte jag ofta på de blodiga inbördesstriderna i 1500-talets Frankrike, där sociala intressen formerades i religiösa organisationer. Och omvänt: när jag läste om de franska hugenottkrigen tänkte jag ofta på vad jag sett i Asien .... Montaigne levde på en ö i ett hav av blod och mord; med skicklighet men också tur klarade han livhanken i ett särskilt oroligt hörn av Frankrike. Åtta år med en författare utan att han bleknade. År då arbetet bara blev mer och mer fängslande... 

Medmänniska och ingenting annat

En gång lunchade jag med KG Hammar. Samtalet berörde hans erfarenhet av samtal med döende. Han berättade att han aldrig mött någon som inte ångrat att han / hon inte mer tagit vara på nära och kära. Mot den bakgrunden läser hans inlägg i KTs debatt, Ja Jesus är en tankekonstruktion. 

...Tro inte är försanthållande av något i förfluten tid utan tillit och förtröstan här och nu .... För mig är det inget nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion. Det är en del av våra livsvillkor. Vi tolkar det vi erfar hela tiden, och vi konstruerar våra tolkningar av det språk och de bilder vi har tillgång till. Vi återanvänder språk som tidigare använts i andra sammanhang, helt enkel för att göra oss begripliga ...  Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän ... För mig består inte verklighetsförankringen i att jag tvingas göra tolkande texter till historiskt ”tillförlitliga” dokument ...

Löfven, Obama och gräsrötterna

Vi får se vad Löfvens utspel innebär. Att sätta medelklassen och mittpolitiken i centrum. Kommer SAPs vänsterflygel att acceptera det? Ska bli intressent sitta på läktaren och följa röstfisket. Under tiden en snabbkurs i vad USAs konservativa Tea-party-rörelse vill. Dom som nu satsar allt på att fälla både egna företrädare och sätta stopp i världsekonomin.

En sant kristelig gärning

Visst vill vi ha balans mellan tro och vetande. I alla fall på de områden där så är möjligt. Religion faller utanför den ramen.  Men en vetenskaplig attityd består av bådadera. 
Tron att "verklighetens natur", uppbyggnad och skeenden är öppna för insyn och att dess lagar ändå är fattbara för vår tanke. Trots att vi bara är däggdjur utrustade med däggdjurshjärnor, som Charles Darwin sade till sina troende bekanta när de ville tala religion. 
"Det lönar sig lika lite för oss att grubbla på de yttersta frågorna som för en hund att grubbla över Isaac Newton", var Darwins uttömmande svar. 
Vetande då? Ja, det vilar på att "verkligheten" i sin oändliga mångfald / komplexitet är objektiv, dvs existerar fullständigt oberoende av vad / hur vi tror / tänker om den. 
Denna verklighet - vare sig vi talar geologi, fysik, kemi, biologi etc - avgör om våra verklighetsuppfattningar ska ses som sanna eller falska. 
Våra åsikter bestämmer alltså inte vad som är fakta. Tyvärr ....   
Jag har svårt för att tro på vad folk kallar sig. Handlingar talar ett tydligare språk. Som t ex den här buddistens ...