Tack och adjö

Är det verkligen sant att man känner och lever mer när man har det jävligt? Åsikter är inte tillräckligt, det behövs belägg, jag vill inte tycka utan. Går man runt en staty ser den olika ut från olika håll.  

Känner man sig utanför är det bra att resa i främmande länder. Där är det naturligt vara främling. Hemma igen upplevs man då som en bekant främling. Så jag uppsökte mig själv genom att resa i 30 år. Ett ganska händelserikt elände.

Eftersom det man tror vara äkta hela tiden skiftar utseende och känslor är rikare och större än en själv är det bara att ge upp ambitionen att tro sig kunna genomskåda. Sig själv eller andra. Återstår att plocka ihop andras blommor och inte bidra med annat än snöret för att knyta ihop.  

Detta hejdlösa könsliv. På alla nivåer, överallt. Lavar, mossor, insekter, blommor, träd, fåglar, djur ... och sist men inte minst människans.
PS Genom åren har närmare 372 000 besökare tittat in. 
PS Skrattet är människans främsta kännemärke.

Släktforskning

Släkten har sysselsatt mig sedan barndomen. Små grytor har också öron. Så även om jag inte kunde ställa följdfrågor så lyssnade jag och lade på minnet och sedan ett tiotal år tillbaka har jag på allvar tagit itu med detta rika släktintresse. Det har blivit några böcker som jag skrivit med tanke på barnbarnen. Vem vet? Kanske någon av dem intresserar sig för vilka som gått före och hur de levt? 

Under några år har jag rest land och rike runt, suttit i arkiv, tagit del av sjukhusjournaler, ringt runt, träffat släkt - bekanta och obekanta - och sökt upp både människor och platser som haft en speciell betydelse. Allt stora upplevelser som vidgat perspektiven. Betydelsen av allt detta har varit och är stor, känslorna likaså. För det mesta här i tillvaron är betydligt större än vad ögat kan se. Brev, foton, arkiv, byar, hus, möten - allt berikar på ett oförutsägbart sätt som i alla fall inte jag kan beskriva. 

Samtidigt har jag frågat mig varför de flesta inte intresserar sig för sin bakgrund och sin släkt? Visst, man inser sin obetydlighet när man på allvar speglar sig i andras liv och leverne. Jag vet inte hur många besvärade miner jag mött genom åren och hur många tomma ögon jag stirrat in i då jag frågat vad de vet om sin bakgrund. Det råder en allmän partiell minnesförlust. Ibland kan det vara svårt att hålla anletsdragen i schack, då folk snabbt istället gör det de kanske älskar mest av allt - blåser upp sig själva och betydelsen av sitt eget liv. En del har t o m föreslagit att jag kanske skulle skriva om deras liv? Ganska talande. Men det är något jag är lika ointresserad av som att skriva om mitt eget.  

Den här upplevelsen har fått mig att fundera på om jag borde skriva något om "Egoismens natur och kultur. Dess blinda fläckar". En bok om det bisarra tunnelseende som egoismen ofta skapar. Skulle nog kunna bli en ganska underhållande läsning? Tur man tycker om människor.   

Men böcker om barnbarnens uppväxt blir det! Det är en annan sak. De kommer ju inte att minnas mycket av sin uppväxt, så jag filmar, fotograferar och skriver ner vad de gjort och gör och sen den dag då jag är borta har de i alla fall några böcker + DVD-skivor om sig själva / sin uppväxt att falla tillbaka på. En kärleksgåva. För visst är det så att i o m könsmognaden i tonåren så raderas de flesta barndomsminnena? 
  
Länge letade jag förgäves efter släktingar som under 1870- och tidigt 1900-tal försvann till USA och Australien. Vad gäller USA kammar jag fortfarande noll, men skam den som ger sig. Men Australien har gett en riklig skörd. Allt tack vare DNA-teknik! Analys gav träffar. Och plötsligt fick jag foton på de släktingar som en gång tog sig över haven som sjömän till Sydney! Och deras fruar, barn och barnbarn. Plötsligt fick jag ytterligare ett 50-tal australiensiska livsöden att jämföra med den svenska släktens öden och äventyr.Världen öppnar sig för samtal som förskjuter perspektiven. Släktingar deltog i båda världskrigen och Koreakriget.     

Så att säga att släktforskning vidgar vyerna räcker inte. Jag kan inte uttrycka vad den betytt och betyder. Dessa släktingar, levande som döda, dyker upp i nattliga drömmar. Det känns med släktforskningen som fotot på det älgtorn, som restes i den västerbottniska by där min mamma har sina rötter. 15 meter högt. De sista metrarna klättrade man på stegpinnar av s k ekspik. Och en gång blev den jägare som tog sig upp anfallen av en slaguggla som byggt bo i fotlådan på tornet. Det är så med släktforskning också. Ena gången hissnande, andra gången irritation över alla närgågna frågor.  

Av och till - när barnbarnen frågar - ska jag berätta valda delar ur släktens öden och äventyr. Det finns ju fotografier och brev också. Kanske kommer någon av dem att göra samma sak som jag gjorde som liten? Lyssna och minnas?   

    

1945

Bättre än så här kan historien knappast skildras. Det är den brittiske historikern David Reynolds, författare till bl a en monumental biografi över Winston Churchill, som i denna BBC-dokumentär avslöjar hur den amerikanske presidenten Roosevelt hemlighöll sin sviktande hälsa, sitt ansträngda äktenskap som, om det avslöjats, kunde förstört hans presidentperiod.
Roosevelt ville forma framtiden innan det förflutna hann ifatt honom.
Balanserat och nyanserat väver Reynolds ihop berättelsen om Roosevelt med krigföringen i Europa och Stilla havet och Roosevelts diplomatiska spel med Stalin och Churchill.
För den som fastnar för Reynolds lågmälda men övertygande sätt att återberätta andra världskrigets historia finns det en rad andra lika lysande BBC-dokumentärer. Det är bara att söka på David Reynolds namn på Youtube så dyker de upp ....

Koldioxid

Hur länge stannar koldioxid kvar i atmosfären? Eller utsläpp efter fossila bränslen?
Ska man tro våra politiker skall utsläppen efter fossila bränslen ligga på noll år 2100. En illusion. Och koldioxid då? Hur länge ligger den kvar i atmosfären?
Efter 10 000 år finns en tredjedel kvar, efter 100 000 år c:a 15%. Och den mängden är högre än den var före den industriella revolutionen. Nej, det handlar inte om politik och politiska löften. Klimatfrågan är en ekonomisk fråga. Den starkaste konservativa kraften är att företagare och konsumenter går dit de hittar den billigaste lösningen.
Klimatförnekare? De må ha hår på bröstet, men tomtar på loftet.

Näver

Som näverälskare har man mycket att se fram mot till våren.

Klimatet

Lyssnar på några högerextrema klimatförnekare. Samtal är naturligtvis omöjligt. De vet trots att deras okunnighet är lika slående som deras totala likgitighet inför vetenskap och beprövad erfarenhet.
De vill inte resonera utan enbart provocera. Det visar sig snabbt att de inte följer vare sig nyhetsrapportering eller förstår vidden av de exempel jag tar upp. Som detta. Men de gillar Donald Trumps påstående att klimatförändring är ett kinesiskt påhitt för att stoppa delar av USAs industri? Det ligger något i det, svarar de! När jag undrar vad, uteblir svaren och övergår alltmer till irritation över mina frågor? Är jag dum? Fattar jag inte vilken jävla lögn klimatfrågan handlar om? Vart vill jag komma? Hit.
Det känns som att lyssna på tokreligiösa som hävdar att jorden är 10 000 år gammal. Eller lyssna på konspirationsteoretiker som vet att människan aldrig satt sin fot på månen.
Sjumila-egon vilse i pannkakan. Här finns mer.  

Politisk satir

I morse läste New York Times utskrift av intervjun med Donald Trump och fick mig några goda skratt. Dels när Trump antydde att som president stod han över lagen. Sen när han tyckte det var OK att låta sig fotograferas i Vita Huset med affärskollegor. Men dråpligast var kommentaren att han skulle fixa fred i Mellersta Östern! Dvs svärsonen skulle göra det! En fastighetsmagnat utan all politisk erfarenhet? Säga vad man vill om Trump, men visst är han underhållande? ... Även för Stephen Colbert, satiriker av Guds nåde.