2013-12-27

Den sjuarmade ljusstaken

Vi har haft flera sjuarmade ljusstakar i många år utan att en sekund ha funderat över deras bakgrund och sammanhang. Vi föll för estetiken. Men nu vet vi mer. Vad vi fann? Både vin och vatten. Det tråkiga svaret är förknippat med teologisk exercis och ålägger oss att låta ljusstaken hjälpa oss tänka på Bibelns skapelseberättelse och de sju dagar som Gud behövde. Ljuset i mitten är då söndag.
Andra lika snäva tolkningar menar att ljusstaken får oss att minnas Jesu sju ord på korset eller den katolska kyrkans sju sakrament. Eller judisk talmystik.
Friskare luft släpps in av tanken att den sjuarmade ljusstaken skulle symbolisera den brinnande törnbuske ur vilken Gud uppenbarade sig för Moses i Sinai. Luften blir friskare, väcker minnen, eftersom jag besökt Katarinaklostret i Sinai, lyssnat på lyckliga troende som vandrade upp på berget - för att titta på soluppgången - de förknippade som de gamla egyptierna solen med det gudomliga - men även med mer eller mindre homosexuella klostermunkar - ertappade några som stod och hånglade. Dessa munkar hävdade bombsäkert att de hade just denna Mose buske inne i klostret. De hävdade - i strid mot allt biologiskt kunnande - att busken endast växte inom klostrets murar. Vad kan inte våra däggdjurshjärnor förleda oss att tro?
Riktigt intressant blir det när den sjuarmade ljusstaken sägs symbolisera Månen, Merkurius, Venus - med Solen i mitten - Mars, Jupiter och Saturnus. Här närmar vi oss förhistoriska föreställningsvärldar.
Men det som roade mig mest var taoismens sjuarmade ljusstake. Den visade sig vara en jordisk återspegling av Karlavagnens sju stjärnor. Och enligt taoistiska föreställningar är det just bland dessa stjärnor som den himmelska byråkratin har sitt gudomliga huvudkontor! Bl a för den gudomliga modern som står för hälsa och barnafödande. Och därmed öppnas dörren mot den uråldriga moderskulten.
Allt detta kan för den som vill tas till utgångspunkt för irrande samtal om hur vi med våra däggdjurshjärnor försökt skapa klarhet i tillvaron. Utan att lyckas.
God fortsättning ....

2013-12-12

Försvarsunderrättelsedomstolen

Regeringen har utsett Per Sjöblom till ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen, som fått blickarna riktade mot sin verksamhet i samband med Uppdrag Gransknings program om FRA. Sjöblom är idag lagman i Förvaltningsrätten i Umeå och har dessförinnan varit generaldirektör i Lotteriinspektionen (!), Regeringskansliet samt dessförinnan haft olika uppdrag i Finansdepartementet. 

När Reinfeldt fick frågan om hur han såg på de fakta som lagts fram i Uppdrag Granskning löd svaret:  

– Sveriges riksdag har fattat en lag som sätter gränser för vad försvarsundersättelse får ägna sig åt och inte ägna sig åt. Det vill jag påpeka, det gjordes efter att försvarsunderrättelseverksamhet hade pågått under stor del av efterkrigstiden. Nu har vi en lagstiftning som sätter ramarna och det finns också utpekat i lagstiftningen särskilda kontrollorgan, ett av dem är försvarsunderrättelsedomstolen där en domare i dag i en morgontidning beskriver en del av de frågor och, menar han, felaktigheter som förekommer i beskrivningen av vad man kan och inte kan göra.

Den artikel han hänvisar till finns härRunar Viksten, avgående ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen menar att i takt med de så kallade avslöjandena av Snowden sprids flera felaktigheter om svensk signalspaningslagstiftning och dess tillämpning av mediaföreträdare och av företrädare för politiska partier och andra organ. Det finns därför enligt Viksten anledning att avfärda några av de vanligaste felaktigheterna. Både Reinfeldt och Viksten håller upp den juridiska skölden. Något annat var inte att vänta. En intressant bok att läsa - för den som vill veta mer om svensk försvarsunderrättelseverksamhet under kalla kriget - är Mikael Holmströms "Den dolda Alliansen". 


2013-12-06

Auktion pågår

– När det gäller affärer i Ryssland och Eurasien finns det stora utmaningar när det gäller att sköta affärer på ett, utifrån vårt perspektiv, korrekt vis. Med detta sagt menar jag inte att det är omöjligt, säger Sasja Beslik, Nordeas chef för ansvarsfulla investeringar. 
Han är säkert uppriktig. Problemet är bara att han i så fall bör lägga till en lång lista över en rad länder. Kina, Japan, Indien för att nämna några asiatiska. Eller Europa? Vi har korruption även här. Ta Italien, Spanien eller Tyskland. De röster jag hört menar att egemtligen har de som via mutor lade under sig dessa asiatiska marknader borde premieras. De har gjort ett nödvändigt skitjobbet, nu kan Telia segla vidare. Den som tror att moral hör hemma i affärssammanhang säger bara halva sanningen.  

2013-12-01

Montaigne om konst

Jag ser bättre än andra att den här boken bara innehåller drömmerier. Mitt omdöme tar sig fram blott trevande: vinglar, vacklar och snavar”. Montaigne porträtterar sig själv. Ett porträtt i renässansmålarnas stil.
Jag målar mitt porträtt med klarare färger än mina ursprungliga”, skriver Montaigne. ”I kamp mot naturen är konsten svag”. Det låter intressant. Hade Montaigne en konstsyn? Kommenterade han konst under sin italienska resa? Nej, konst och konstnärer i vår mening lyser med sin frånvaro. Inga renässanskonstnärer dyker upp.  Men visst skriver han mycket om begreppet konst. 
Det är begåvade kvinnor ”som ska ge skönhet åt konstbegreppen och ge sminket glans”. .. Det finns också ”läkekonst”, ”statskonst”, ”boktryckarkonst”, ”tortyrkonst”, ”diktkonst”, ”Mohammeds apkonster”, ”levnadskonst”, ”konsten att dö”, ”talekonst”, ”samtalskonst”, ”skeppsbyggnadskonst”, ”mexikanska konsthantverk”, ”trollkonstnärer”, ”tacksamhetens konst”, ”konsten att skilja goda ansikten från enfaldiga, stränga från hårda, elaka från sura, föraktfulla från melankoliska”.
Han undrar också ”vad det var för en konst som perserna behärskade för så länge sedan, då lyxen just höll på att fodas”.
Under sin italienska resa 1580 – 81, skriver han mycket om ”läkarkonsten: Den är som en konsert: man hör inte en luta, en spinett och flöjten, man hör en samlad harmoni, den samlade effekten av dem alla”. I Rom möter Montaigne ”folk som undervisar i konsten att tugga och gå fint”. Men han går i gudstjänst i Sixtinska Kapellet i Rom utan att med ett ord nämna Michelangelo. Kommenterar inte heller vad som möter honom i Vatikanens berömda Galleria delle Carte Geografiche. Detta trots hans intresse för Amerika och dess ”ädla vildar”. Han går även blind genom Florens, gör sig själv intressantare än stadens berömda Dopkapell, Kampanil och Palazzio Vecchio. För Montaigne är konst lika med hantverk eller ingenjörsarbeten. Hans italienska dagbok var aldrig avsedd för publikation.